ElinLindéen

Är det verkligen sant att man bara efter några månader av undran bara kan släppa och gå vidare, som att en sten lossnat från ens axlar och allt känns så befriande?
Eller är det så att man har bearbetat under tiden och sen verkligen insett vad som har gått snett och vad som är värt att ödsla tid på och inte?

Mitt humör just nu är så upp och ner, ena sekunden svävar jag bland molnen och allt är fantastiskt men helt plötsligt kan jag dras ner tillbaka och allt känns inte alls lika bra längre..
Jag vet dock inte varför jag dras ner, för det jag känner, i dem sekundrarna jag är i skiten,  bryr mig inte om alls egentligen . Finns det dock så mycket som fortfarande ligger och skaver under ytans som bara väntar på tillfällen att komma fram igen och göra en osäker? Fast man tror att det ligger i det förflutna..

Men allt som vi har gått egenom en gång och kämpat oss ur varför ska det då behöva göra sig påmind då och då.
Okej jag kan tänka tillbaka på ett bra sätt när jag själv känner det och egentligen tänka efter hur stark jag har blivit efter allting som hänt, och att ordspråket, "det som inte dödar det härdar" verkligen stämmer.
Men då när det gör sig på mind utan att man vill det och man helt plötsligt är på botten igen som den osäkra kanin ungen som varken vet ut eller in?

Men som sagt alla har vi bagage som vi bär på.. Men hur gör vi då när bagaget väger över 20 kilo och vi längre inte får flyga med?